Oj, det var länge sen nu. Jag har skaffat mig en netbook sen sist, och kan nu skriva nästan varifrån som helst. Smidigt, och förhoppningsvis ökar uppdateringsfrekvensen på bloggen nu.
Min tillvaro ”går sin gilla gång bland små kåkars rad”, som Povel Ramel sjunger. Just nu sitter jag på 3an på väg till hotellet i Majorna och skall jobba i baren där i kväll. Å ena sidan är det rätt skoj, och å andra sidan hoppas jag att det inte kommer en käft. Whatever, det är ingen idé att klaga över sin tillvaro.
Jag vann en auktion på tradera.se, och äger nu snart en biljett tur och retur till Toulon, frankrike. Avresa 21 april, hemma 28e. Jag tror att jag måste åka, även om jag bjöd på skoj och dessutom har väninnan jag tänkte besöka (som bodde i Nice) flyttat till Lyon. Så det kan gå. Jaja, jag har iaf en kompis som kan tänka sig att köpa biljetten om jag bestämmer mig för att inte åka iväg. Flyget går från Skavsta, så det är mest meck med att ta sig till och från flygplatserna. Om någon av min kära läsare har skjuts, så hör av er. =)
På vagnen och senare på bussen nu. Hinner alldeles lagom hem med den gröna bussen som går om....9 minuter. Verkar det som. Detta måste vara det som kallas live-blogging, och jag gör det med bravur i rasande hastighet utan ett enda stavfel. Eller okej då, kanske ett här och där. Men ni kan ju glymma att jag bjuder på det.
Det var lugnt och fint på jobbet i dag. Sålde nästan ingen mat alls, och knappt några öl. Jag tänkte jag skulle söka ett jobb på SEB Kundservice nu, och ha det medan jag fullföljer mina studier i maklig takt. Min plan står fast att aldrig mer behöva ta mig an csn och dylika bidragsnämnder. Usch. Jag vill tjäna mina egna pengar. Är urless på studentlivets ekonomiska situation, som jag iofs inte smakat något vidare av då jag har arbetat hela tiden, men nu börjar CSN kinkna till ordentligt och kräva pengar tillbaka snart tror jag. Senast var det försäkringskassan som krävde tillbaka mitt bostadsbidrag för 2007, 5500 plus 294 i ränta som jag vackert hostade upp utan att tappa en millimeter i löpsteget. I like that feeling, and I intend to keep it that way.
Människor kommer och går. Nyss var det en fyllkaja/brat som kommenterade att jag satt med en laptop på busshållplatsen, allt under vackra glåpord och hånfulla tillrop. Haha, din loser, bara för att du inte har råd med tanke på att du super upp alla dina pengar. Haha. Whatever, de är säkert rikare än mig. Men inte i huvudet, och det är av den anledningen som jag har ett rikare liv än de flesta. Jag kan tänka, jag kan tjäna pengar och jag kan beundra mig själv. Det sista är jag f.ö. fanatiskt [sic] bra på.
Nu kommer bussen.
Ojojoj, vilka sköningar man träffar vid den här tiden på dygnet. Jag stötte på ett par esteter som pluggade teater i Kungälv på bussen, och de bara började snacka med en. Bara så skönt.
Jag har än en gång köpt onödig teknikskit. Cyklade in till stan i går för att köpa ett USB-minne på 16GB för 200 spänn, tänkte göra en multiboot-disk av den som man kan köra massa olika system i. Jaja, nog med nördiskan... Haha. Äääänyweii, jag cyklade en massa och frös något kopiöst om mina öron. Min lycka var gjord när jag hittade ett par öronmuffar/fodral som man bara spände utanpå öronen och ändå kunde ha hjälm på sig och hela skiten. Göött. Men, och här kommer det problem som gnavde mig resten av den eftermiddagen, de satt inte fast ordentligt. Vilket fick till följd att när undertecknad cyklade på en stor väg i något lägre hastighet kände han inte hur den vänstra öronmuffen sakta gled av, som om den ville söka sin lycka i livet utanför sitt uppenbara syfte. Måhända ville den sitta på ett större öra. Cyklade tillbaka, men det var förgäves. Öronmuffen var borta.
Vad som gjorde den här händelsen extra seeeeg var att jag var inne på Naturkompaniet på Korsgatan (en annan affär av samma kedja som den första) och konstaterade att jag hade small på mitt vänsteröra och medium på mitt högra. (Fråga mig inte om örstorlekar, men man mäter visst. 6-7 cm är en medium, och de andra kan du räkna ut själv). Dock kunde jag ju inte få det eftersom man inte kan sälja öronmuffar, med en av varje storlek. Alla som har olika stora öron (troligen majoriteten av mänskligheten) är nämligen onormala. Och de kan man inte göra produkter för, det är för svårt.
Det var historien om mina öronmuffar. Jag funderar seriöst på att gå in, köpa ett par till i Small för 80 spänn till, och bara berätta min fantastiska historia. Det hade fått deras ögon att gråtas och hjärtan att blöda. Om det ändå vore så väl.
Jag har funnit att det är naturligtvis det här man har en netbook till, att rapportera om vad omvärlden håller på med i en miljö där man naturligt inte skulle ”rapportera”. Dessutom är jag extremt impressionistiskt lagd, eftersom jag knappt kan skriva om en händelse 24 timmar efter den har inträffat, men däremot (med min inövade touchtyping) gärna rapporterar i realtid.
Nu har bussen kommit fram till mitt stopp, och här skall jag gå av. Tänk att ha en skrivsession vars tid begränsas av en buss och inte en deadline. Fantastiskt.
090320, 2312
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar