Min väns nya fåtölj

090321, 1724.

Sitter på bussen nu igen. Det verkar bli min lilla stund av bloggande och kontemplerande. På något sätt år det lättare att skriva av sig när man sitter ner och inte kan göra så mycket annat.

Det blir jobb idag med. Är i baren på hotellet. Det var som sagt rätt lugnt där igår, och jag väntar mig att det blir ungefär likadant idag. Ska träffa min kompis Per efter jobbet och hänga, vi brukar av någon märklig anledning (må det vara det ömsesidiga intresset för öl) som vi ses vid den tiden i veckan.

Föräldrarna (stavade föråldrarna först, det var så bra så det tar vi med) var hemma hos mig idag, och det serverades laxgryta. Det är förvånande hur lätt det kan vara att laga mat om man bara följer ett recept. Lax har ju den fördelen att den kan serveras halvrå utan att bli dålig. Jag gillar den även helrå, om den serveras i sushiform. Min bror fyller år om tre dagar, så det var lite av ett gemensamt kalas för oss. Tomas fick en Sodastream i present, så nu behöver han inte köpa sitt bubbelvatten. Mycket pengar och miljö att tjäna där. Jag hade redan fått en byrå, och en massa andra fina grejer från IKEA så jag fick inget i present.

Framför mig på bussen sitter brat-kungarna, med trendiga stora solglasögon, skinnhandskar och enorma mängder hårvax. Det är kul att se hur folk verkligen värdeladdar sig själva genom sina kosmetiska ritualer. Uppenbarligen fungerar det, eftersom så många fler får ligga en fre- eller lördagkväll än under veckorna. Man kan i och för sig hävda att det har att göra med förväntningar, alkoholhalten i blodet på subjekten, eller den kollektiva tysta tradition av helgmässigt supande och tillika tillfälliga sexuella kontakter storstadsmedborgarna har. Jag säger som Sissela Kyles lärarkaraktär: "Så kan det också vara lite grann!"

Solen faller vackert på husen på andra sidan Heden. Verkar vara en juniormatch igång på planen närmast parkeringen, det var full fart och fina tröjor. Själv faller jag längre och längre in i min housekoma, där jag glömmer det mesta. Housemusik är ibland helt fantastiskt. Mer om det efter att jag bytt till treans spårvagn.

(på 3an)

Så, då var det klart. Jag har hamnat i ett nice flow med kollektivtrafiken idag. Nu senast när jag jag skulle kliva på Grön såg jag hur den var framme vid min hållplats medan jag var ca 200 m därifrån, och jag gav upp att jag skulle hinna. Men, det visade sig att en tant hade nåt kort som inte fungerade som det skulle, och jag tror busschauffören skulle kreditera ett annat. I vilket fall blev bussen stående, och jag joggade dit och han otroligt nog. Dessutom slapp jag vänta på 3an när jag kom fram till Kungsportsplatsen. I am so in da zone bebe, om man nu kan betrakta det som hysteriskt flyt att komma med en buss eller vagn. Nog om det.

Vad gjorde jag på bussen och vagnen innan jag skrev brev/bloggar? Ingen vet. Nu har jag iaf kommit fram till att det är ett av de bästa sätten att tillbringa sin resa. Kan jag dessutom bara göra den populär och få folk att klicka på annonser kan jag bli rik på det här. Har inga större förhoppningar om det dock. Haha.

(Bäst att sätta mobilen på ljudlös, annars glömmer jag det när jag kommer fram till jobbet.)

Järntorget. Folk går av och på som de alltid gör. Endast en liten flicka med spansk härkomst sluter sina ögon och vilar huvudet mot sin mamma en liten stund. Ibland kan barn se så fridfulla ut när de sover. Tillsammans med texten ”TAG DET LUGNT” som någon skrivit med grafitti på en vägg mellan Masthuggs- och Stigbergstorget andas jag ut en gång extra. Housen tuggar i mina lurar. Jag sover nästan, fast jag är vaken. Undrar om min kurvan på min hjärnaktivitet och Stockholmsbörsens upp- och nedgång har några likheter nu.

Kaptensgatan. Mitt stopp är nästa hållplats. Tror inte jag återkommer på väg hem, då jag med största sannolikhet är upptagen med att prata med Per då.

Ackompanjerad av Deadmau5,

17.53

(jobbjobbjobb)

22.55

På 3an. Hittade en tysk i baren som var bra trevlig att prata med, så jag segade mig lite i slutet. Stämplade dock ut ca 22.20, och gick för att byta fat på ölen innan jag lämnade hotellet, men det var mer gäster som väntade när jag skulle testa kranen. Vips var klockan nästan 11. Nåväl, jag får väl nästan betrakta tiden med Knut (som han hette, Sch-nånting) som fritid. Han var en underhållande och trevlig man. Vi talade tyska, danska, svenska men mest engelska med varandra. Han hade bott i Danmark i sju år, och hade inga större problem att förstå svenska. Hans fru hade lyckats lära sig danska med Köpenhamns-accent, men han kommenterade på språket som en guttural sjukdom. För övrigt fick språket ungefär samma omdöme av ledarskapsexperten Scott Wilson, som också etablerat sig i Danmarks vackra men platta land.

Danskarna lever glada dagar på hotellet nu. Danska kronan står i 1.33 på hotellet, och det blir fler goda Irish Coffees för samma peng. Däremot har Sverige (med sitt enastående Systembolag) uteslutit den fina kombinationen marknadsföring och alkohol. Vi får inte ge rabatter på sprit utan har fasta centiliterpriser, vilket iofs inte hindrar typ 99% av alla krögare att köra med Happy Hour, 2 för 1 och liknande bravader.

Undrar vem som ska läsa det här egentligen, var tanken som slog mig när jag avbröts av en vacker syn. En man med fina polisonger och hatt (inte helt olik undertecknad i skrivande stund) hängde och slängde i spårvagnens fina läderhandtag. De där man har för att hålla balansen, ni vet. Gorillavarningen var överhängande, om det inte vore för hans fina tuppkam istället för en silvergrå alfahanne-panna.

- Jonathan!!! utbrast en av hans kvinnliga resekamrater. Om de hade en närmare relation förtäljer inte historien. Jonathan lugnade ner sig.

Avstigning, Valand.
23.10


01.16
På nattbussen hem (min klocka i datorn måste gå fel....) mötte jag Sara Starlight, aka Sara Slow, aka Sara Lindén, som mötte mig med sitt fantastiska leende. Efter en reprimand att jag inte ringt henne och svarat på den gyllene frågan ”Ska vi gå på SatsDans i morgon klockan 10?” fortsatte umgänget under härliga historier, lysande leenden och allmäna gemytligheter på bussen. Varefter bloggandet återupptogs, denna gång i samarbete med Fröken Med Det Röda Håret.
”Om jag blir fru blir jag som Bree i Desperate Housewives” brast hon ut, och kommenterade naturligtvis på min stavning (Brie) med ett ”Jag är väl ingen ost heller!!!”
Ja, krocklent [sic] är just vad det är. Bloggen är ett impressionistiskt verk, och jag kan i nuläget inte bestämma om jag kommunicerar med mig själv, mina eventuella läsare, eller fröken Röd bredvid. Allt faller samman i ett enda sammelsurium (bravo om du kan den glosan). Sara hade för övrigt köpt en fåtölj idag på Second Hand, som hon beskrev med en lovsångstext. Den måste vara oerhört vacker, titta själva och döm. ”Den är verkligen vacker, underskön!” brast hon ut i, och glömde detta genast för att sedan upptäcka det igen när det sattes på pränt just här inför hennes ögon.

Sara hade något fint att säga om sitt korttidsminne, men hon hade glömt vad hon tänkte på. Det säger väl allt egentligen. Sara gillar f.ö. att städa toaletter. Kära läsare, kom ihåg detta när jag påminner henne. Däremot reserverar hon sig för ryska toaletter som spelar i en helt annan liga än de vi har i vår kyrkolokal.

Innan jag landade på nattbussen träffade jag mycket riktigt Per. (Svårt att hålla sig till den här rapporten när Sara hela tiden tittar ner på skärmen....) Vi sågs på Picasso, en restaurang som ligger mittemot Dancing Dingo. Vi tog en öl och sen gick jag och åt köttbullar. Sällan har köttbullar smakat så gott som just då.

Sara sjunger fina sånger om sin nya fåtölj och rimmar. Denna tingest måste helt klart beskådas vid tillfälle. Nu är bussen framme, slut för idag tack för idag.
01.32