Det här är ett annat porträtt, den här gången av min vän Erika. Erika och jag har en mycket intressant relation. Hon är missionär i Etiopien, och arbetar med gatukillar i staden Addis Abeba, pratar amaharinja och skall en dag bli generalsekreterare för FN. Erika är en av mina internet-vänner, detta intressanta fenomen som finns nuförtiden: människor man aldrig träffar men som på ett märkligt sätt kommer en nära.
Det fantastiska med vår kontakt är det utbyte av perspektiv som sker, av naturliga skäl. Jag flyr trygga lilla Sverige och kastas in i hennes actionpackade tillvaro med diverse krångliga myndigheter, folk som hamnar i fängelse, svårmanövrerade organisationer, etc. medan jag bjuder på lite gamla hederliga i-landsproblem. För henne är dock ironiskt nog en av höjdpunkterna att jag kan säga "lägg ägg" och skita i henne och ha ett liv i alla fall. Det hör nämligen inte till vanligheterna i hennes vardag, där hon är ständigt behövd och stödjande till folk som ibland tror att någon annan ska göra allt åt dem.
Man får lite perspektiv på hur det är att leva som hjälparbetare. Hon har berättat om unga idealister som kommer ner, stannar ett tag, och sedan åker hem. Själv har hon varit där nere i tre år nu. Hennes jobb är som ett långt förhållande. Det går upp och ner, visst, men någonstans där finns det något djupt som håller en kvar.
Och någonstans längtar jag ut ur den trygga lilla hålan Sverige, där mitt liv pågår tryggt i en bubbla, där mina problem består i att jag inte fick VG på tentan, att jag tycker det är tråkigt att diska, eller hur populär jag är i vän-jämförelseprogrammet på Facebook. Det är kontrasterna som gör livet, och för att kunna njuta av allt det här ännu mer (tro mig, det gör jag redan) känns det som det är läge att lyfta och göra en ordentlig skillnad även på annan ort.
Livet är som sagt det som händer när man håller på med allt det andra.
